I december 2022 lanserade Donald Trump, USA:s fyrtiofemte president, en samling NFT-samlarkort. Korten är, som alla NFTs av gudomligt dekret måste vara, gräsliga. De har så gott som inget bruksvärde. De är inte vackra, inte ens fula på ett särskilt tankeväckande sätt. På sin höjd underhållande tacky. 99 dollar kostade ett slumpmässigt utvalt kort. Får du kanske Trump som astronaut, racerförare eller groteskt muskulös superhjälte? Lagret på 44000 kort sålde slut på en dag. När jag hörde om nyheten och med egna ögon såg korten kände jag världen kränga under mig. Den vulgära amerikanska populismen som hade ansetts så kontroversiell och så subversiv mynnade ut i att Trump sålde NFT:er. Kanske var allt en enda lång PR-kampanj, marknadsföring för ytterligare en vara att iscensätta sig själv och “äga libsen” med. Ytterligare ett vapen i kampen om och med bilder. Jag fick med ens en känsla av att historien aldrig hade varit mer slut. Narcissism, spekulation, lurendrejeri, konsumtion, identitet, illusion, nihilism. Denna samling hutlöst prissatta digitala samlarkort var den moderna världens själva grundfundament. Det postpolitiska tillståndet träffade mig med full kraft.
Postpolitik som begrepp syftar på den brokiga teoribildning som tillkom under 90-talet i kölvattnet av Sovjetunionens fall. Francis Fukuyamas välkända men ofta missförstådda essä får ofta stå som en sorts allmän uppfattning som de postpolitiska teoretikerna kritiserar. Teorier om postpolitik har artikulerats av bland annat Slavoj Žižek, Jacques Rancière och Chantal Mouffe. Vad består då denna diagnos och kritik av? I grunden handlar det om politikens reträtt. Utrymmet för politik, i form av olika kollektiva ideologiska organiseringar, blir alltmer bortträngt av överstatliga institutioner, en global marknad som minskar nationell suveränitet, expertvälde och en sammanblandning av privata och offentliga intressen. Populism och demagogi är naturliga svar på den här demokratiska reträtten. I syfte att undkomma denna söker man sig till allt djärvare och mer extrema förslag.
Det finns ingen bättre symbol för vår tid och kanske även det postpolitiska tillståndet än just NFT:er. Vart ska man börja? Det faktum att det från början till slut är ett enormt pyramidspel? Att fenomenet på ett så ypperligt sätt representerar Silicon Valleys (och den teknologiska utvecklingen i stort) totala oförmåga att skapa något som gör livet bättre? Att ideologin bakom de äckliga små aporna är en sorts Alice-i-Underlandet-libertarianism där alla är vinnare, trots att någon måste vara fattig för att någon annan ska vara rik? Att ännu en del av vår verklighet ska kommodifieras och finansialiseras? Att konceptet var tänkt att underminera banker och det finansiella status quo men att det i själva verket visat sig vara ytterligare ett redskap för de rika och mäktiga att roffa åt sig med? Jag hade kunnat fortsätta. Men det allra mest talande för vår tid är att NFT:er är ett misslyckande. Kontroverserna och marknadskrascherna har avlöst varandra. Hundratusentals förlorade sina besparingar, ungefär som det brukar bli under en finanskris. Inget nytt under solen alltså.
Det postpolitiska tillståndet kännetecknas framför allt av en känsla av uppgivenhet eller kanske snarare impotens. Driften att skapa och förändra finns kvar men den samsas med en medvetenhet om att det är omöjligt, vilket naturligtvis gör det omöjligt att vare sig få eller komma till stånd. Det är en sorts blockering av den skapande kraften hos människan, av libidon. När vi idag läser John Maynard Keynes förhoppning från 1930 om att hundra år i framtiden kommer människan bara behöva jobba 15 timmar per vecka kanske vi skrattar åt hans naivitet. Men skrattet fastnar i halsen när vi inser att Keynes faktiskt trodde att världen kunde bli bättre, att det i hans optimism fanns en tro på människans förmåga att förvandla och förvalta världen så att den gynnade henne själv. Den känsla av pragmatisk och rationell överlägsenhet som vi först kände blir snart till en smärtsam insikt. Keynes är vår överman. Han kunde få upp den, vi kan det inte. Idag är vi inte längre producenterna utan produkterna. Vilken härskare eller vilken samhällsklass kan idag ärligt hävda att de är historiens motor och har ett sant och riktigt aktörskap?
2010-talets populistiska rörelser representerade knappast den förändring vi högutbildade petite bourgeoisie ville ha, men i sin tid stod de i alla fall för en förändring. En spricka i det symboliska bygget. Kanske hade man kunnat tränga in en kil i sprickan, hamra med all sin kraft och upptäcka någon sorts verklighet därinunder? Men som vi vet blev detta inte fallet. Sprickan var ytterligare en illusion, en hägring i den politiska öknen. Det populistiska ögonblicket som var 10-talet slutade med pandemin och den kraftigaste ökningen av världens allra rikastes förmögenhet genom tiderna. Tragiskt och förutsägbart.
Frågan är vart detta lämnar oss. En slutsats som slagit mig är att man kanske är en smula dum som är intresserad av politik överhuvudtaget. Kanske är den lilla världen den som verkligen räknas, som det har varit under nästan hela mänsklighetens historia. I nästa text kommer jag att skriva om ett konstverk som fångar det postpolitiska tillståndet bättre än något annat. Jag syftar på kriminalaren, östeuropa-simulatorn och mästerverket Disco Elysium.