Det är svårt att göra bra politisk konst. Den är oftast av två olika slag. Antingen är det politiska innehållet så banalt och allmängiltigt att det knappt går att kallas för politik eller så är verket blott en genomskinlig behållare för propaganda och i så fall bör det inte kallas konst. Se på Triangle of Sadness eller Don’t Look Up, två filmer som knappast kommer att gå till historien för sina snillrika och smakfulla skildringar av klassamhället eller klimatfrågan. Med tanke på hur pinsam och didaktisk politisk konst ofta är bör vi vara glada för konst som behandlar andra delar av livet. Men det finns också något verklighetsfrämmande i verk där denna del av tillvaron saknas helt och hållet. Oavsett om man vill det eller inte lever vi en politiserad värld. Det varken går eller vore särskilt önskvärt att riva bort denna slöja från våra ögon.
Den gyllene medelvägen hittar vi i Disco Elysium, ett datorspel som likt inget annat konstverk fångar vårt postpolitiskt tillstånd. Du spelar som en polis som ska lösa ett mord i den sönderbombade och slitna stadsdelen Martinaise i staden Revachol. På din resa genom Martinaise kommer du snabbt att få reda på två saker. För det första: stadsdelen är helvetet på jorden. Fattigdom, organiserad brottslighet och missbruk är normaltillståndet. Revachol är ett skatteparadis för utländska miljardärer och försatt i ett undagstillstånd på obestämd tid, en militärallians av rika länder styr över staden. Invånarna har blivit lovade demokrati och självbestämmande, men åren går och inget har hänt. För det andra: Martinaise är en smältdegel av olika politiska övertygelser. Du träffar mer eller mindre dogmatiska kommunister, fascister, libertarianer och socialliberaler. Samtliga hävdar sig ha svar på Martinaises många problem. Disco Elysium hånar dem allihopa.
Kommunisterna är världsfrånvända akademiker som bokstavligen sitter och försöker bygga fysikaliskt omöjliga torn av klossar, förlästa på allt mer esoteriska och metafysiska sorters marxism. Libertarianerna å sin sida är flagranta egoister, vars enda politiska idé är vad som än rimmar med deras drömmar om framgång och prålig lyx. Fascisterna är ett gäng socialt missanpassade förlorare som drivs helt och hållet av sin rädsla för utlänningar samt en paradoxal kombination av avsky och åtrå för kvinnor. Socialliberalerna, som härligt nog kallas “Moralists” i Disco Elysium ska vi ägna lite särskild uppmärksamhet åt. Disco Elysium beskriver dem så här:
Moralists don’t really *have* beliefs. Sometimes they stumble on one, like on a child’s toy left on the carpet. The toy must be put away immediately. And the child reprimanded. Centrism isn’t change — not even incremental change. It is *control*. Over yourself and the world. Exercise it. Look up at the sky, at the dark shapes of Coalition airships hanging there. Ask yourself: is there something sinister in moralism? And then answer: no. God is in his heaven. Everything is normal on Earth.
“Moralism” är en fiktiv ideologi, en sorts globalistisk humanitär liberalism. Moralism är dock inte bara en samling idéer, utan ideologin hos den världsomspännande organisationen Moralist International, “Moralintern”, och dess allierade institutioner: INSURCOM (Disco Elysiums version av NATO), EPIS (EU), Bank of the World (Världsbanken) och Institute of Price Stabilité (Internationella Valutafonden). Moralintern är världens, och så även Revachols, härskare. Deras tungt beväpnade luftskepp vakar över dig från högt upp i himlen under hela spelet gång. Moralisterna framställs genomgående som maktens ideologi, vackra ord om frihet och jämlikhet för att beslöja en allt mer sofistikerad social kontroll. Med sitt lapptäcke av över- och mellanstatliga institutioner, sin överväldigande militära makt och ogenomträngliga byråkrati styr Moralintern oinskränkt. Det är själva definitionen av den rådande ordningen i en ytterst samtida mening. Samtidigt förblir Moralismen tilltalade, mycket tack vare de andra ideologierna och deras företrädares uppenbara dårskap. Teknokrati och stympade framtidsutsikter är att föredra framför proletariatets diktatur, etnonationalism eller en laissez-faire-mardröm.
Redan på detta konceptuella plan har Disco Elysium ringat in den postpolitiska stämning av att historien har nått sitt slut. Även om det fanns tilltalande politiska alternativ är Moralinterns makt absolut. Varför skulle du förresten vilja motsätta dig vetenskapen, det långsamma stegvisa framsteget och demokratin? Men det är inte bara i sin premiss som Disco Elysium skildrar det postpolitiska tillståndet. Som är fallet med alla bra spel upplever du det också genom ditt handlande.
Du får själv tillfälle att ta ställning och välja ideologisk övertygelse under spelets många och långa dialoger. Men i sann postpolitisk anda spelar detta relativt lite roll för själva handlingen i berättelsen. Du kommer att uppleva i stort sett samma händelser oavsett om du är Marx tappraste krigare eller en galning hög på rasbiologi. Dina politiska ställningstaganden är med andra ord bara där för att ge dig möjlighet att rollspela, blott en del i ditt personliga identitetsbygge. Allt det förändrar är din relation till de andra människorna du träffar. En genomgripande politisk reform är långt bortom din makt. Du kan vara världens smartaste, mest hängivna och hänsynslösa ideolog men i slutändan är du bara en människa i en allt mer komplex värld, fångad i ett nät av system vars räckvidd du inte ens kan överblicka.
Vad finns då kvar, med den politiska dimensionen ständigt närvarande men allt hopp till riktig förändring borta? Den personliga moralen och det lilla livet är Disco Elysiums tydliga svar. Det är inte bara Martinaise som är ett vrak. Stadsdelens förfall speglas i din karaktär vid spelets början. Du är en alkoholiserad, utåtagerande och självföraktande mardröm. Du har misskött ditt jobb och dina personliga relationer till en sådan grad att du är helt ensam i världen. Sedan du kom till Martinaise har du totalförstört ditt hotellrum, tappat bort din bil och ditt tjänstevapen. I mångt och mycket är spelet en odyssé i att börja ta ansvar för dig själv och reparera ditt eget liv. Kommer du att be om ursäkt för all skit du har gjort och försöka vara bättre eller fortsätta på den självdestruktiva banan?
Det är detta tema som gör att Disco Elysium ändå har potential att vara en bitterljuv historia. En av spelets starkaste scener är när du, som en del av din mordutredning, pratar i telefon med Sylvie, en ung kvinna som arbetar på hotellet du bor på. Hon har slutat från jobbet och är upprörd och slutkörd. Varför? Under en av dina spritorgier har du på skämt (eller inte) hotat med att skjuta huvudet av dig framför Sylvie och hotellets restauranggäster. Du kan be om ursäkt till henne, eller skita i det, men oavsett vill hon bara att du aldrig hör av dig igen. Rimligt. Trots att det inte påverkar utfallet av vare sig den större berättelsen eller din relation med Sylvie kan du välja att göra rätt sak. Det är i moralen och i hur du behandlar människorna omkring dig som en sorts frälsning från världens sorg och lidande finns, inte i de stora politiska berättelserna.
Vid första anblick kan detta lätt framstå som ett lätt reaktionärt budskap. En “Jordan Peterson-esque” förvägran av det kollektivas möjligheter och de politiska förutsättningar som trots allt har stor inverkan på våra liv. Men Disco Elysium är på intet sätt ointresserad av vare sig ideologi eller samhällets problem, vilket den första halvan av den här texten kan vittna om. Poängen, och varför Disco Elysium är det perfekta postpolitiska konstverket, är att det är svårt, kanske till och med omöjligt, att tro på något. Det är en skildring av den splittring och impotens som råder i ett samhälle där alla stora berättelser är döda. Och vad ska man bry sig om i en sådan värld om inte sina egna handlingar, ens relationer och värdet av att be om ursäkt när man har gjort fel?