Att vi allt mer tycks leva i ett polariserat samhälle har blivit lite av en modern kliché. Det är en samhällsanalys som man något snusförnuftigt kan dra fram närhelst det passar i allehanda sammanhang. Polariseringen, sägs det, hotar “det goda samtalet” och kanske även självaste demokratin! Det är naturligtvis sant att de stora berättelserna sedan länge är begravda och att vi dansar på deras gravar. Men det är inte samma sak som vad som avses med polarisering. Polariserat är det samhälle där befolkningen i allt högre grad grupperat sig i två läger, som inte förstår(eller vill förstå) varandra. Så, har Sverige blivit mer polariserat?
Det verkar inte så. Studier visar en viss ökad “affektiv polarisering”, där människor tror sämre om sina politiska motståndare. Men detta har inte ökat särskilt mycket ur ett historiskt perspektiv och var på liknande nivåer vid slutet av 70-talet. Trots det lever och frodas polariseringsmyten.
Detta är i sig egentligen ganska märkligt. Är inte det moderna Sverige byggt på det antagonistiska förhållandet mellan två motpoler, fackföreningsrörelsen och SAF? I glöden av denna kamp har det land vi känner till rest sig. På så sätt har Sverige alltid varit polariserat. Dessutom, kan inte den senaste valrörelsen visa på att den partipolitiska debatten snarare är historiskt samstämmig? Som Kajsa Ekis Ekman skrivit: Vilket parti ville inte “knäcka gängen” och “få ordning på sverige”?
Själva berättelsen om det polariserade samhället väcker dock ett antal intressanta frågor. Varför sägs det att samhället blivit mer polariserat? Vore en sådan utvecklingen god eller ond(om den nu vore sann)? Vilka för fram denna berättelse, vad fyller den för syfte? Kort sagt, bör man vara för eller emot splittring?
Skälet till att polariseringsmyten är så livskraftig är enkelt. Det skrivs helt enkelt mycket om det “polariserade samhället”. I mediearkivet Retriever syns det hur användandet av ordstammen “polarisera” ökat explosionsartat sedan början av 2000-talet. Från 149 stycken träffar år 2000 till 4 257 träffar bara under 2022. Vilka som i huvudsak producerar denna berättelse är därmed tydligt: det är journalister.
Frågan om journalisters och medias objektivitet är kontroversiell och av god anledning. Jag menar på intet sätt att journalister som yrkeskår machiavelliskt för fram sin egen agenda, det är en konspiratorisk nidbild. Journalister gör i regel sitt jobb så gott de kan. Med det sagt är det dumheter att hävda att media eller ett specifikt nyhetsflöde representerar en objektiv verklighet. Alla medieproduktion innebär ett stort antal val, baserat på subjektiva åsikter om relevans och hur intresseväckande en nyhet är. Vad som anses viktigt är ju naturligtvis en konsekvens av vad man värderar. Alla verk säger oss något om dess skapare. Vad kännetecknar då journalister i allmänhet?
En undersökning från 2015, framtaget av Institutet för Mediestudier, bekräftar de flesta folkliga stereotyperna om journalister. Journalister röstar övervägande vänster och/eller liberalt, bor på Södermalm(eller Hägersten, om man inte har råd att bo på Södermalm) och kommer inte från arbetarhem. Det är ett högutbildat gäng, med högutbildade föräldrar och intresse för kultur och politik. Det är med andra ord en grupp som kännetecknas av hög tillit, både till medmänniskor och myndigheter.
Vilka är det då som har låg tillit? Det är personer utan högre utbildning, arbetare, förtidspensionerade och arbetslösa samt invandrare som nyligen kommit till Sverige. Generellt har graden av tillit i Sverige legat relativt stabilt men den har i bland annat ovan nämnda grupper faktiskt sjunkit de senaste åren, och är nu en bra bit lägre än den övriga befolkningen.
Kan det vara så att den polarisering som journalister upplever och därmed skriver om i själva verket rör sig om det allt större gapet mellan dessa två grupper; det vill säga de med hög social tillit och och de med låg? Berättelsen om polarisering förklarar i så fall egentligen bara den växande klyftan i åsikter mellan tredje statsmakten och dessa delar av befolkningen. Dessa två grupper lever bokstavligt talat i olika sociala världar, som studien “Där bor journalisterna” visar.
Nå, med det avklarat återvänder vi till frågan om vilket syfte polariseringsmyten fyller. Enligt Pierre Bourdieu är det vanskligt att överhuvudtaget prata om den “allmänna opinionen” som något som existerar i verkligheten. Vad “folk i allmänhet” tycker är ju naturligtvis inte ett naturfenomen som går att observera i ett laboratorium. Snarare är det en sorts hydra, svår att fånga, månghövdad och i ständig rörelse. Själva undersökandet av detta mytiska odjur förändrar och skapar i sig den allmänna opinionen. Det finns reell makt att hämta i att skapa den allmänna opinionen och framställa den på gynnsamma sätt. Alla utsagor om den så kallade verkligheten och grupperna som befolkar den är, för åter tala med Bourdieu, verktyg i en kamp om socialt och kulturellt kapital. Polariseringsberättelsen är alltså ett särskilt sätt att skapa den allmänna opinionen, där vi för att rädda oss från ruinens brant allt mer behöver sanning, opartiskhet och objektivitet. Vi behöver centralisering i de mångtydiga berättelsernas tid. Och vilka är dessa vackra idéals mest entusiastiska månglare? Naturligtvis är det pressen.
Själva idén med “objektiv” och “opartisk” nyhetsförmedling föddes ur reklambranschens explosiva tillväxt under första halvan av 1900-talet. När reklam blev ett lönsamt sätt att finansiera publicistisk verksamhet ville tidningsmännen vända sig till en så bred publik som möjligt, för att maximera tidningarnas annonsintäkter. Objektiv” betyder ju oftast “i linje med vad de flesta tycker”, snarare än “absolut sann”. Detta i kontrast till tidningar under 1800-talet som ofta var helt öppet ideologiska och chefredaktörens personliga tycke var av stor vikt för hur innehållet såg. Det här var ingen slump, utan ett resultat av att de levde på prenumerationsintäkter och därför behövde en fanatiskt trogen följarskara som lydigt köpte varje nytt numme. Man tjänade på att nischa sig, snarare än under 1900-talet där man sökte konsensus och samförstånd. Polarisering är ett hot i den mån det fragmentiserar målgrupper som bör hållas eniga och uniforma.
Dock så står förändringen för dörren. I takt med att sociala medier och Google Ads tar allt mer av annonsintäkterna i det digitala medielandskapet har prenumerationsmodellen återvänt och vuxit sig starkare i modern tid. Kanske lever vi snart åter i 1800-talets vilda, polemiska och livskraftiga medievärld. Berättelsen om polariseringen kanske är och kommer betraktas som de annonsdrivna mediernas sista dödsskrik, innan de omfamnar den splittring som kommer.
För politiker, journalister, akademiker eller andra makthavare är berättelsen om polariseringen ett sätt att behålla samhället (och sin position i det) ungefär som det är. Polariseringsmytens värld är en plats där den egna “enlightened centrist”-positionen blir det enda rimliga mellan de fruktansvärda, alltför partiska ytterkanterna. Det är en värld som skulle klara sig bättre utan ideologi, en stillsam teknokrati där missnöje endast är ett resultat av desinformation eller faktaresistens.
Men för den som vill utmana status quo är polarisering den enda vägen. Polarisering är på samma gång en nedbrytande och skapande process, det förstärker skiljelinjer mellan grupper och har förmåga att rita om den politiska kartan, flytta overton-fönstret. Man måste bara rikta denna slåttermaskin åt rätt håll och släppa lös den. Motsättningar är historiens motor och ur dessa kan något nytt och vackert födas. Eller något fruktansvärt. Oavsett, om du verkligen vill förändra: splittra.